De e ju inte vår vanliga Ester vi har. De jävla cellgifterna, va de tvunget att gå på humöret oxå när de tar massa annat. Hade väl räckt med en biverkning. En vanlig som de e på vilken medicin som helst. Man känner sig totalt värdelös, både ja o Nicklas e helt slut. Detta har pågått en o en halv månad, ska de fortsätta minst ett halvår till? Känns som de e demoner som styr Esters kropp. Lugn o snäll ibland, går bra när hon e med en kompis. Men resten alltid när vi e själva eller vi e hos nån hon känner väl. Ja de e ledsamt o säga de men hon e en pina. Samtidigt som man älskar henne så mycket o tänker vad som kan hända så känns de som man släpper efter. När vi la henne förr va de en bok man läste o mös samtidigt eller om hon ville se film. Sen va de puss o godnatt, skrek hon då så tystande hon efter nån minut när hon märkte att vi inte kom. Eller om vi kom så sa vi att de va bra o då va de det. Nu säger hon att vi ska ligga oss henne eller att hon ska ligga hos oss. Man får ju dö ont i ryggen. Ska man pussa henne o säga godnatt o gå så tar hon armarna runt en o håller fast o säger att hon älskar oss. Ligger o myser med henne o hon har en tom o ihålig blick. Man tycker så synd om henne så de inte finns ord. Gråter bara ja tänker på det. Kan bara tänka mig vad som snurrar i de lilla huvudet. Just nu e allt bara så jobbigt insides fast allt e bra eller ser bra utsides. Sen älskade Agnes på de, sex år o den värsta åldern på barn som ja upplevt. O de två tillsammans. De leker aldrig ihopa, jo när de hittar på skit. Annars slåss de bara o skvallrar på varandra o jämför med varandra. Man undrar ibland hur illa man uppfostrat sina barn. Just nu känns allt så här. Medan imon kan allt kännas bättre igen. Ja minns inte ens om ja sagt de än men på torsdag ska vi ner till dagvården i lund. Träffa läkaren, provtagning o behandling stod det på kallelse. Då tänker ja genast att då måste vi få åka hem samma dag i o med vi ska till dagvården. O att de känns kanske som en hyfsat lätt behandling. Äh ingen aning. Vi får se. Kristina följer iallafall med mig, för Nicklas åker o jobba på tisdag. Varit hemma lite nu så de känns ovant att komma in i vardagen igen. O att inte ha han hemma om dagarna. Nu avrunda ja för ikväll o hoppas ingen tolkat inlägget fel. Kram o godnatt