Familjen e samlad. Barnen blev glada av att se varandra. Ja blev glad att träffa de. Så mysigt. Ester låg i sängen, när vi kom ville hon upp u rullstol direkt. Hon har epiudral o smärtlindring in i svanken. Därför rullstolen, hon kan stå o gå lite men ska inte belasta för mycket. Dröjde inte länge förrän allt vände. Agnes började jävlas med Ester. Tog hennes säng o slog henne, o när vi har fokus på Ester, lyfter bort Agnes så börjar hon gråta, båda gråter o skriker ikapp. Mina nerver börjar klia o Nicklas börjar gråta. Han har mycket annat som snurra i hans huvud. Jobbet i Norge, försöka få tag o fatta nån jävla försäkringskassa där, försäkringskassan hemma, o allt strular. De vill att han ska åka o jobba, eller vill de att han ska komma upp o lämna ett läkarintyg. Allt e piss med det. Tycker så jävla synd om han för de e för mycket. Allt mitt e på gång iallafall, så de känns lättare. Men jag jobba i Sverige så de e rätt mycket enklare, fast det också har varit mycket om allt. Man måste varit med om detta själv för att fatta. Man kan typ tänka att man har huvudvärk själv, hemma med en eller två vanligt sjuka barn som skriker o vill bli burna på hela tiden, du ska göra allt till de. Du ska hinna med hemmet så de inte förfaller samtidigt som du måste betala räkningar. O slutligen gånga det med 20. Så har vi de o haft nu mer än en månad. De e väl för fan inte undra på att man fått ett kasst psyke eller dåliga nerver. En sak till vet jag att när detta blivit bättre e de vi som har de starka psyket. O som de ser ut nu så ska jag nog åka hem med Agnes igen. Det går tyvärr inte ha henne här. Ester palla inte, vi palla inte aktivera henne här. Hon e i farten hela tiden. Jag palla aktivera henne hemma därför tror jag nog att vi gör så.