Alltid har mina inlägg kommit från mkobilen, idag första gången jag skriver från datorn. Jag måste få lite hjälp av Annie att fixa till lite här på bloggen, för ja e ju värdelös på sånt :-) Nicklas o Ester har åkt till Lund. På den avdelningen får man inte ha mobilen på så jag får vänta tills han ringer. E inte så nervös än, har hunnit plocka undan o städat lite. Sket i vilket igår då mös vi bara. Imon e ju som sagt den stora dagen, de e blandade känslor men man får intala sig att allt kommer att gå bra. Operationer görs ju vardag o många tusen om dan, såklart att de ska gå bra. Sitta fast kan den oxå göra, men som ja läst mig till e nog de mer vanligt än ovanligt. De e ju om de hittar nån jävla spridning eller om de ser andra celler runtomkring med cancer i. Hoppas, hoppas innerligt på det bästa. Vi har haft tillräckligt me skit, man tycker att nån dag kan vi få en vändning. Detta önskar ´man inte sin värsta fiende, cancer borde inte finnas. Att de verkligen finns barn som dör i denna sjukdom, én av fyra dör, fy fan. Som tur e så kommer inte de tankarna jätte ofta, men såklart ibland finns de där. Tänk om ja bara har ett barn om ett år, tänk om ja ska planera en begravning till mitt barn, familjen kommer gå under, Agnes lär hamna i fosterfamilj, vi på psyket. Ja de tankarna finns ibland, fast man inte vill tänka så. Man tänker såklart mer att hon ska bli frisk, när hon har blivit friskförklarad, när hon ska på återbesök. Återbesöken, tänk om de upptäcker att de kommit tillbaka osv......... Ångesten lär ju aldrig försvinna för oss föräldrar, den kommer alltid finnas kvar känns de som. Psyket e på bristningsgränsen. Undra bara någonsinn om man kan bli lika lyklig som man va för tre år sen, betvivlar de. Pappas död knäckte en, seperationen, allt runt omkring, ångesten la sig, kom bara på kvällarna eller nätterna, dödsångesten e såklart den värsta. O såklart mitt upp i allt så kom allt tillbaka, då kom denna skiten. Tar man sig igenom detta, då e de inte mycket som knäcker en sen. Jag valde att stanna hemma med Agnes bara för att: Hon har avslutning i skolan, o vill att en förälder ska va med henne. De får ändå bara sova en på sjukhuset, o ja klarar inte av att sova på något annat ställe själv, så då kunde ja lika gärna sova hemma. Jag e inte riktigt pigg, förkyld, hosta o mår illa. Agnes behöver oss mer nu, fast man ägnar mycket tid åt henne blir de ändå lite sidosatt eller avundsjuka. Hon e arg för inte hon får någon peruk, att Ester får massa saker av doktorerna, att inte hon får någon medicin osv. Sexåringar e hemska annars men nu e de tio gånger värre, spydig, slåss, lyssna inte för fem öre. Därför valde jag att va hemma med henne, se om jag kan komma henne lite närmare inpå nu när vi e själva. O lilla Ester får vara med sin favorit, pappa såklart <3 Snart kommer Sandra, Tyra o Svante till oss, de stannar här till Onsdag, så vi slipper vara ensamma. O så man slipper o gå o va nervös hela tiden. Skriver mer ikväll när ja pratat me mina älsklingar.